Jag kände att texterna här innan var lite ledsamma. Så här kommer en glad.

:) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :) :)

Belle är bra.

Tralalalala.

Det hade gått bra den här gången. Men hon visste att det skulle hända igen. Hon visste bara inte när. Ibland kunde det vara upptill månader mellan och ibland bara några dagar. Att hitta henne i soffan, på golvet, i sängen eller i badkaret blundande, med vidöppen mun och badande i sina egna spyor. Att behöva slå in de tre siffrorna på telefonen och säga: "nu har det hänt igen.". Att få höra från läkarna att det var närmare än någonsin den här gången. Det var det som gjorde så ont. Det kanske låter som om hon inte älskade sin mamma, som om hon inte ville ha kvar henne i livet längre. Men hon hade genom åren kommit underfund med att det gjorde mer ont att hoppas. Och att bli besviken.

Hon hade haft en bra barndom, en riktig familjeidyll. Hon var det enda barnet, men hennes mamma och pappa var som hennes syskon. De åkte på utflykter och hade alltid roligt tillsammans. Sedan kom Dagen med stort D. Hennes pappa fanns inte där när hon vaknade. Hon sprang ner för trappan samtidigt som hon ropade på honom. Hon hittade sin mamma vid köksbordet med en halvfull flaska i handen. Hennes ögon var röda av gråt och mascaran låg i ränder i hennes ansikte. Hon var bara nio år då men hon minns Dagen som om det var igår.

Sedan kom många Dagar, med stora D:n. Dagar av Drickande och Depression. Hennes mamma var inte den lyckliga mamman som hon varit förut. Hon var inte heller så vacker och skinande som hon en gång varit innan Dagen, med stort D. Flaskorna i skåpet i vardagsrummet blev färre och färre och hennes mamma gick bara utanför dörren när hon skulle gå till Systembolaget och fylla på skåpet i vardagsrummet. Åren gick och, hur hemskt det än låter, så blev hon van. Hon blev van vid att ha en mamma som söp. En mamma som man inte kunde prata med, lita på och anförtro sig åt.

För tre år sedan började mammans drickande bli riktigt allvarligt. Första gången hon hittade sin mamma medvetslös fick hon panik. Hon var rädd och visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon lyckades i alla fall slå de tre siffrorna och en ambulans kom. Hennes mamma blev magpumpad. Hon själv blev mindre och räddare än någonsin.

Under de tre senaste åren har hon fått slå de tre siffrorna många gånger. Efter de första sjukhusbesöken och magpumpningarna hade hon hoppats att hennes mamma skulle förstå att hon inte kunde fortsätta dricka som hon gjort, men sedan hade hon slutat hoppas. Det gjorde för ont att hitta sin mamma i soffan, på golvet, i sängen eller i badkaret igen och att fyllas med besvikelse. Det värsta var att hennes mamma drack inför henne. När de satt i soffan och tittade på Allsång på Skansen och när hon trodde att det skulle bli en lugn, kanske rentav mysig kväll, så gick hennes mamma fram till skåpet och tog fram en flaska. Hon brydde sig inte om att ta fram glas, hon halsade direkt ur flaskan.

En dag förändrades allt. Hon kom hem från skolan och då var lägenheten städad, persiennerna uppdragna och sängarna bäddade. Hon hörde sin mamma tralla från vardagsrummet. Hon trodde inte att det var sant. Hade hennes mamma äntligen försökt bättra sig? Var det från och med nu de skulle leva det där livet som hon alltid drömt om? Hennes mamma kom emot henne i hallen och log. Hon log tillbaka och kramade om sin mamma.
- Jag ska verkligen försöka nu, viskade hennes mamma i hennes öra. Jag ska verkligen försöka och jag ska bli en bättre mamma.

Hon blev lycklig. Hennes mamma hade insett att hon inte kunde dränka sina sorger efter den förlorade pappan i spriten. Hon kom hem varje dag efter skolan och hittade sin mamma sittandes vid köksbordet med en tidning i handen. Hon sökte jobb! Det var inte lätt, sa hennes mamma, för hon hade hoppat av gymnasiet efter två år, men hon skulle försöka.
Hon fylldes med hopp. Hennes mamma skulle verkligen bättra sig! Hon kom på sig själv flera gånger med att gå runt och le, bara för att hon var så lycklig.

Hon kom hem efter skolan en dag, och hon var lika glad som hon varit varje dag den närmaste veckan. Men när hon hade låst upp dörren och klivit in i hallen bleknade leendet på hennes läppar. Lägenheten var mörk, och det luktade unket. Hennes hjärta började genast slå och hon sprang in och skrek på sin mamma. Hon hittade henne på golvet i vardagsrummet den här gången, med en tom flaska i ena handen. Hon hade spytt, flera gånger. Hon kände besvikelsen och irritationen komma över henne. Hennes mamma hade ju lovat den här gången! Hon skulle bli bättre! Hon blev genast arg på sig själv. Vem försökte hon lura? Varför hade hon hoppats? Hon visste ju att det gjorde så ont när besvikelsen tog över hoppet. Hon försökte lägga sin mamma i framstupa sidoläge som läkarna sagt åt henne att göra, om det skulle hända att hon dricker för mycket igen. Men när hon tog tag kring sin mammas handled kände hon ingen puls. Hon flyttade fingrarna över till halsen för att känna efter pulsen där, men det var stilla.

Hon andades fortare och fortare och ångrade alla de gånger då hon faktiskt önskat att hennes mamma skulle vara död då hon hittade henne, så att hon slapp lidandet. Hon såg att hennes mamma hade någonting i sin vänstra hand. Hon hittade en lapp och läste det som stod. Hjärtat slog och hon skrek rakt ut.

- Hallå?

- Hej. Det är jag.

- ...

- Hur mår du?

- Bra. Själv?

- Jo. Du vet, som vanligt.

- Jaha..

- Jag saknar dig. Jag saknar dig jättemycket. Varje dag.

- Mmh.

- Saknar du mig?

- ...

- Ibland tänker jag på allt kul i haft. Kommer du ihåg? Innan allt blev såhär.

- Jo..

- Missförstå mig inte. Jag saknar min vän. Jag vill att allt ska vara som förut. Jag...

- Det går inte.

- Men du, jag.. Förlåt. Jag vet inte vad jag ska säga.

- Du svek mig.

- Kommer du ihåg den gången då du skulle lära mig att göra bakåtkullerbyttor? Hahaha.. Vi blev alldelles leriga och...

- Jag orkar inte.

- Snälla? Jag saknar dig ju..

- Hör du inte? Jag orkar inte!

- Men vi kan väl bara ta en promenad någon kväll? Bara prata..

- Jag vill inte prata med dig.

- Saknar du inte det vi hade? Lite?

- Det fungerar inte så.

- Men snälla. Jag gör vad som helst.

- Jag lägger på nu. Hejdå.

- Men vänta! Jag...

- *klick*

- ... saknar ju dig.

- Du skulle ha hört debatten igår! En journalist..

Hennes pappa hade just dragit igång en utläggning om främlingsfientlighet och som en ren reflex stängde hon av sina öron. Klockan var tolv och hennes pappa hade kommit in till hennes rum för att säga godnatt.

- Hela 91 %...

Hon hörde, men hon lyssnade inte. Istället tänkte hon på hur jobbig han kunde vara. Minst en gång om dagen förökte han få igång en diskussion med henne och detta skedde allltid på sämsta möjliga tidpunkt.

- Det är nära en kedjereaktion...

Hans röst var avlägsen och hon nickade för att han skulle fortsätta att tro att hon lyssnade. Han var mycket engagerad i ämnet, det syntes, och han hade säkert många bra och sakliga argument. Men ändå kunde hon inte förmå sig att lyssna.

- Visste du föresten att...

Hon tittade kärleksfullt på sin pappa och kom plötsligt att tänka på hur mycket hon tyckte om honom och hur sällan hon faktiskt visade det nu för tiden. Visst, han kunde vara tjatig, jobbig, högljudd, krävande och överbeskyddande men utan alla de egenskaperna så skulle han inte vara densamma.

- Invandrarsiffran har...

All irritation hon nyss kännt ersattes av ett leende på hennes läppar. Hennes pappa kom av sig lite när han såg förändringen i hennes uttryck. Han tittade frågande på henne.

- Jag älskar dig, pappa.

Han såg ställd, men också glad, ut när han reste sig och gav henne en klapp på kinden.

- Jag med, vännen. Jag med.

Idag är det en stor dag. Idag har Viktoria nämligen börjat blogga. Har länge funderat på att börja och idag, dagen till ära, tog jag tag i det och skaffade en blogg. Jag vet dock inte riktigt vad det kommer att handla om. Det kommer antagligen bli det som faller mig in då jag ganska ofta fylls av skrivlust.

Så - trevligt om du vill läsa. Välkommen!